Falkenberg, Halland July 28 08

Som sagt är min syster dålig. Fick ett mail på fredagmorgon av pappa att hon hade åkt in på sjukhus torsdags kväll. Fick lite halv panik, visste verkligen inte vad jag skulle göra. Pratade med Frida i telefon och sedan tog jag mod att berätta för min värdpappa vad som hade hänt och allt. Han säger bara jag vet inte vad ska säga, här sitter du på andra sidan jorden och är helt hjälplös, jag vill verkligen inte att du ska ångra dig hela ditt liv om det händer något allvarlig och du är här. Så tycker du ska åka hem men kom tillbaka igen. Då fick jag så förvirrad, ska jag åka hem eller inte?

Satt och velade fram och tillbaka om jag skulle åka hem, pratade mycket med Frida och Elli, tusen tack för erat stöd. Till slut bestämmer jag mig för att åka hem. Frida hämtar upp mig för att ta mig till flyplatsen, blev en spännande bilfärd, lite vilse körning och lite panik kom vi fram till slut. Trodde verkligen att jag hade packat en lätt resväska hem, men den vägde ialla fall 15 kg. Kommer på planet, hinner somna innan vi lyfter, somnade även ifrån min middag för vet att jag fick middag men somnade om direkt igen, nästan gång när jag vaknade så var middagen borta. Dock blev planet från Newark 1 timme för senat. Blev lite smått nervös eftersom planet från Munchen skulle lyfta 20 min efter vi hade landat  i Munchen. Men fick dock springa en hel del och gå igenom första klass säkerhetskontroll för att verkligen hinna med mitt plan till Sverige. Var dock inte säkert på om mitt bagage skulle hinna med flyget, men som tur var hade de redan lastat in mitt bagagge. Kom ombord 5 minuter innan planet lyfte. Men dock fick vi vänta 30 minuter extra för det fanns ingen plats att lyfta ifrån.

Värsta var planet från Munchen, gud vad tiden gick sakta, visste nu var jag inte långt ifrån hemma. Kändes som tiden stannade upp och de två timmarna som de skulle ta var oländligt många timmar. Men så stod pappa och väntade på mig vid utgången.

Känns en aning konstig att vara hemma i Sverige igen, allt ser så annorlunda ut. Har ju bara varit borta 2 månader men känns som längre. Men när jag pratade telefon med mina vänner kändes det precis som vanligt. Har verkligen saknat alla så himla mycket.

Nu känns det jobbigt att vara hemma för jag vet ju att jag måste tillbaka , vill på ett sätt åka tillbaka men samtidigt lockar beslutet att stanna kvar här i Falkenberg väldigt mycket.

Tina

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0